Fartygsbygge och sjöfart i Vassor-Kuni (av Alf Grop)
Maria Kuni, Isak Hansson Kuni, Isak Mårtensson Wasberg och Jakob Palm
Fartygsbyggen i Kunisund
Längs den Österbottniska kusten har byggts många segelfartyg. I början av 1800-talet, när vattennivån var ungefär två meter högre, var en svagt sluttande jämn äng i Kunisundet en ypperlig skeppsbyggnadsplats. Vid vattenlinjen brantare lutning ut i vattnet. Muntliga traditionen sade också att det var där Isak Hansson Kunis galeas hade byggts och spikrester finns. I senatens ekonomie departements arkiv i Riksarkivet i Helsingfors, finns bevarat de flesta årsrapporterna från magistraten och sjömanshusen om vilka fartyg som blivit mätta under tiden 1815 till 1858. Två fartygsbyggen i Vassor by på Kuni gård (hemman) finns nämnda. Hur länge byggnadsplatsen använts och antalet fartyg som blivit byggda där kan inte utredas, men här nedan de som finns i källorna.
Maria Kuni
Galeas, 22 läster, byggd av furu på klink i Vassor by, Kuni gård år 1817, mättes i Vasa 2/6. Ägare och befälhavare var Isak Hansson Kuni (1757–1837) född i Petsmo.
En läst motsvarade då 2448 kg lastförmåga.
Isak Hansson Kuni gav sin nybyggda galeas samma namn som hustrun, galeasen var då störst av de fartyg som Kvevlaxborna hade den här tiden. Inget mätbrev finns bevarat i arkiven, men vid jämförelse med andra ungefär lika stora galeaser kunde längden vara ca 52 – 55 fot (16 – 17 meter). (Magistratssekreteraren skrev här Kuni med två ii).
Trofast
Odäckad kajutbåt, 6 3/4 läster, byggd av furu på kravell i Kuni 1819, mättes i Vasa hamn 2/7. Båtens hemort anges vara Vasa, men igen ägare nämns. Trofast användes mest för fraktresor längs Österbottniska kusten, och lämnade därför få spår efter sig i arkiven. Bara en utklarering via Vasa Tullkammare till Skellefteå 1831 med korn och råg för handlande Widmark i Vasa. Bröderna Grönberg som var handlande och redare både i Vasa och Kaskö kan ha varit ägare i slutet av 1830-talet. Sista noteringen om Trofast var i maj 1840 när Johan Pada fraktade Grönbergarnas tjärtunnor till Kaskö.
I Kunisund har hittats rester efter skeppsbygge
Isak Hansson Kunis handelsresor.
Isak Hansson Back född 1757 i Petsmo – död 1837 i Kuni, kom som måg till Kuni, gift 1776 med Maria Gustafsdotter Kuni (1753 – 1833).
Isak med olika kompanjoner i Kvevlax, hade nog bedrivit handel med Sverige före 1814, men i brist på källmaterial från den tiden, redovisas här endast resorna 1814 – 1824.
Skeppund = 170 kg.
Lispund (lp) = 8,5 kg.
Pud, ryskt mått = 16,38 kg.
3/6 1814 klarerade Isak ut via Vasa Tullkammare, destinerad till Gävle med tre mans besättning. Den öppna båten hette Friheten och var 6 läster. Hade som last 30 tunnor salt nötkött, 298 lp smör, 2½ tunnor salt sik, 12 lp salt fläsk, 220 lp salpeter och 15 tunnor råg. Återkom 21/7 med 14 ¾ skeppund stångjärn, 13 kopparskivor, 2 järnstörar, diverse spik och 26 slipstenar.
19/5 1815 till Gävle med 150 lp salpeter, 110 lp salt nötkött, 9 tunnor råg, 60 lp smör, 10 lp rökt fläsk och en tunna salt gädda. Återkom 11/7 med stångjärn, nysmidd koppar, 16 slipstenar, 2 tunnor vita ärter och obearbetad koppar.
28/5 1816 till Gävle nu med två mans besättning, öppna klinkbåten Friheten, 4 läster. Hade 30 tunnor råg, 50 lp salt fläsk, 100 lp salt nötkött och 35 lp smör. Återkom 10/7 med en tunna vita ärter, 100 st brynstenar, stångjärn och 60 slipstenar.
Efter att Isaks nybyggda galeas Maria Kuni blivit mätt i Vasa hamn klarerade han ut 9/6 1817, destinerad till Gävle med fem mans besättning. Lasten bestod av 200 tunnor råg, 70 tunnor korn, 200 lispund (1700 kg) salt fläsk, 40 lp (340 kg) salt nötkött, 3 pud (ca 50 kg) kimrök , 70 lp (ca 600 kg) smör, 80 lp (680 kg) salpeter.
Återkom 25/7 med två tunnor rödfärg, kopparplåt, två tunnor vickerärter och spik.
12/6 1818 till Gävle med fyra mans besättning och som last 250 tunnor råg, 30 tunnor korn, smör, salta gäddor, salt svin-och nötkött. Återkom 24/7 med 127 pud stångjärn, järnspik, sex tunnor salt, fyra slipstenar, 1900 oglaserade taktegel.
3/10 klarerade han ut destinerad till Gävle med 385 tunnor råg och 60 pud smör, men i anseende till motvind och sen årstid, nödsakad utlasta i Brändö hamn 3/11.
I maj 1819 lastades rågen och smöret igen i galeasen, dessutom 40 lp salt fläsk, 28 lp nötkött och 35 lp sälspäck.
Återkom 17/6 i barlast och hade tobak för handlande Gustaf Jacob Withander, Anders Grönberg och J F Duvaldt. För bonden Jon Hansson 100 st vägguhr i fem lådor, värda 1350 Rubel. För egen räkning en slipsten och tobak. Dessutom fyra passagerare.
1820 finns ingen utklarering av Maria Kuni noterad via Vasa Tullkammare.
30/5 1821 klarerade ut med nöt- och fårkött, fläsk, smör, 9 tunnor sik, 3½ tunnor salta gäddor, ister, sälspäck. Återkom 2/7.
6/5 1822 till Gävle med fyra mans besättning och last, 200 lp salt fläsk, 70 lp nötkött, 16 lp fårkött, 41 lp smör, gäddor, 280 lp sälspäck, 7 lp kimrök. Återkom 13/6 med 100 tunnor salt, tobak, 50 slipstenar, 5 tunnor salt sik i retur.
15/7 igen till Gävle, nu med tre mans besättning och bonden Gabriel Mattsson Kvevlander som passagerare för fram och återresa. Lasten bestod av 450 lp smör, 18 lp salt kött. Återkom 7/9 med tre passagerare och 150 tunnor salt och sju slipstenar.
På någon av resorna hade handelsbetjänten Ekström från Vasa skickat, både för införsel lagliga och olagliga varor med Maria Kuni. Ekström blev nu instämd till sjötullrätten i Gävle. Om det här inverkade på Isak Kunis affärer är inte känt, men han gjorde inga fler resor som skeppare på Maria Kuni.
Kanske galeasen såldes eller hyres ut för 21/10 1822 klarerade Karperöbon Johan Petter Lundström ut via Vasa Tullkammare, destinerad till Gävle med 284 lp sälspäck, 25 lp salt fläsk, en tunna salta gäddor, 12 lp smör och 8 lp pottaska. Nära Hemsön, norr om Prästhushamnsviken förliste Maria Kuni, tydligen överlevde manskapet, för Lundström gjorde sjöförklaring inför Härnösands rådhusrätt 4/12. Den här sjöförklaringen fanns inte i sjötullrättens protokoll, på grund av lathet har inga fler försök att hitta den gjorts.
26/5 1824 till Gävle med en öppen namnlös roddbåt, 4 läster, 3 mans besättning, 200 lp salt svinkött, 24 lp nötkött, 50 lp smör, 300 lp sälspäck, 3 lp kimrök och 50 alnar vadmal.
Återkom 21/7 med tobak för handlande Withander och för egen räkning 10 tunnor salt, stångjärn, järnsmide, slipstenar, rödfärg och ättika.
Källor: Vasa Tullkammares arkiv, Härnösands landsarkiv, dykarklubben Eagle Divers och Christer Westerdahl, Norrlandsleden II. Post och inrikes tidningar 1822.
Isak Mårtensson Wasberg.
Bonden Isak Mårtensson Wasberg (1772 – 1847) hade handlat med Sverige redan under svenska tiden enligt Kvevlax Historia. Från 1814 är Vasa Tullkammares arkiv nästan fullständigt bevarat. Isak Wasberg gjorde handelsresor under tiden 1816 – 1826. Eventuella lyckade smugglingsresor finns naturligtvis inte med.
1 lispund (lp) = 8,5 kg.
29/7 1816 klarerade Isak Wasberg ut via Vasa Tullkammare till Gävle med en öppen namnlös båt på 3 läster, och fyra mans besättning. Lasten bestod av 40 tunnor råg och 250 lp salpeter. När han återkom framgår inte.
2/6 1817 till Gävle med 100 lp smör, 60 lp fläsk och en tunna salta gäddor. Återkom 16/7 med skrotjärn, 3 tunnor husfärg, salt strömming, spikar och vetemjöl.
7/6 1819, till Gävle med 26 tunnor råg, fläsk, nöt- och fårkött, smör, saltade gäddor och salt sik. Återkom 8/7 i barlast och tackjärnsgjuterier och slipstenar.
18/8 till Sundsvall, nu uppges båten vara 2 läster och besättningen tre man. Lasten bestod av 16 tunnor råg, smör, 8 tunnor tjära och en tunna salt abborre. Återkom i barlast 11/10.
28/5 1821 till Gävle med 510 lp salt fläsk, 196 lp salt nötkött, 2 tunnor salt sik, 24 lp smör och 3 lp ister. Återkom 14/7.
7/6 1823 till Gävle med 180 lp salt fläsk, 30 lp nötkött, 10 lp fårkött och 102 lp smör. Återkom 25/7 med 50 carduser tobak för handlande Gustaf Jacob Withander i Vasa.
10/6 1825, till Gävle med fyra mans besättning, 218 lp salt fläsk, 112 lp nötkött, 95 lp smör, ½ tunna salt sik, 4 tunnor salt gädda, 95 lp sälspäck och 10 lp kimrök. Ankom till Gävle 11/7 efter en lång resa. Återkom 13/8 med tobak och brynstenar för handlande Withander i Vasa. För egen räkning rödfärg och slipstenar.
12/5 1826 till Gävle med 162 lp smör, 145 lp salt fläsk, 116 lp nötkött och 11 lp sälspäck.
Återkom 21/6 med 30 tunnor salt, tobak, vetemjöl, slipstenar och diverse svart smidesjärn.
Från 1827 till 1860 förekommer inga Vassorbor som skeppare på så kallade ”lantmannafartyg”, utklarerade via Vasa Tullkammare. På 1830-talet och början på 1840-talet bedrev Kvevlaxborna livlig handel med Gävle med betydligt större fartyg. Troligtvis sålde Vassorbönderna lantmannaprodukter via dem. Så kom en period då bondeseglationen från Vasaregionen nästan upphörde. Lyckade och misslyckade smuggelresor har dock alltid förekommit.
Källor: Vasa Riksarkiv, Vasa Tullkammares arkiv 1816 – 1826, seriesignum Ga 12 – Ga 17.
Alf Grop har forskat och gjort sammanställningen över båtarna och sjöfarten.
Jakob Palm, skeppare, arrendator och handelsman.
Jakob Palm (1838 – 1907) flyttade från Maxmo till Vassor år 1888 och blev arrendator på Smeds boställe. Vid tidpunkten för flyttningen till Vassor var han ägare till en drygt 16 meter lång, tvåmastad galeas som hette ”Alauda”. Hon hade byggts i Maxmo 1885, med Palm som ”skeppsbyggmästare”. Palm hade åtminstone sedan 1873 arbetat åt lanthandlande Karl Henrik Kagg och varit skeppare på olika namngivna skutor och ”namnlös öppen roddbåt”, som de benämns i Tullkammarens arkiv. Sommaren 1888 gjorde Palm tre resor med Alauda till Umeå med havre för Kaggs räkning och en resa till Skellefteå med svinkreatur för egen räkning. Följande sommar gjorde han en resa till Luleå och tre resor till Umeå med ”lantmannaprodukter”. 16:e maj 1890 blev Alauda ommätt i Vasa och fick nr 14 i Vasa skeppsregisterområdes förteckning samt inregistrerad i Kvevlax socken. På försommaren 1890 var Palm en resa till Skellefteå och en resa till Piteå, och återvände via Umeå till Vasa tullkammare 30/6.
2/8 1890 köpte Palm hjulångaren ”Ran”, av sjökapten Olof Lindström i Härnösand för 1700 kronor. Ran anlände till Vasa 4/8 1890 med Lindström som befälhavare, Ran blev mätt i Vasa följande dag. Längden var 31,17 meter och bredden 3,50 meter, höjden vid mellersta tvärsektionen 1,45 meter. Fartyget hade en ångmaskin av 16 indicerade hästkrafter. Fartygets netto dräktighet var 26,37 ton, (netto registerton är ett rymdmått, 1 nrt = 2,83 m3).
Därefter ändrades namnet till ”Frans”, dvs ett F framför och ett s efter, och söktes en examinerad sjökapten. I mitten av augusti annonserades i nejdens tidningar om Frans avgångstider, åtminstone den första turen blev inhiberad för att intresset var för svagt.
Ran hade enligt Bo G. Halls bok I älvbåtarnas kölvatten, byggts 1852 vid Bergsunds varv i Stockholm för Djurgårdens Ångfartygs AB och gått i trafik mellan Stockholm och Vaxholm. 1869 såldes hon till Härnösand och gick på sträckan Härnösand – Bollsta i ca tjugo år. Befälhavare var den raske och fryntlige, på två träben promenerande kapten Theodor Sandström, som hade förlorat båda benen i en olycka. Dessa älvbåtar blev folkkära ”personligheter” som det skrevs historier och ramsor om: ”Stackars Ran, som går mellan Bollsta och Sta`n för tjugefem öre da´n” var en barnramsa på 1880- talet. Efter Sandströms död sattes hon 1889 in som bogserbåt på älven, tills Palm följande sommar köpte henne. ”Ran” betyder i den fornnordiska mytologin havets jättinna, maka till Ägir. Sitter på havets botten med sitt nät, i vilket hon samlar de drunknade.
22/8 skrev Wasa Tidning: Wassorborna synas småningom vilja bli affärsfolk av första rang. Inte nog med att de hittills drivit mejeri-, export- och varjehanda annan rörelse, de ha nu även begynt spekulera i ångbåtar. Tvenne personer ha nyligen från Sverige inköpt en hjulångbåt, vars ursprungliga namn var Ran, som efter båtens ankomst hit ändrades till Frans. Denna båt är bestämd att gå mellan Vasa och Jakobstad samt anlöpa alla små stationer emellan. Men man har redan försport klagan över att den är för oberäknelig i sina turer, den vill nämligen ogärna avgå de tider den annonserat.
För närvarande pågå även underhandlingar om inköp av ytterligare en ångslup till Wassor. Dennes uppgift blir att förmedla trafiken mellan Wassor och kyrkbyn. Får Wassorborna båten är härmed ett länge känt behov avhjälpt. Trafiken mellan Wassor och kyrkbyn kommer då att bli livligare än någonsin och de stränga dagsverken Wassorborna hittills, i uppenbar strid med Guds ord, som bjuder att man bör vila på söndagen, fått lov att göra för att komma till kyrkan, bli de härigenom befriade ifrån.
Handlanden i Wassor, Isak Erik Östman var inte utexaminerad skeppare men den 28/8 1890 inmönstrade han som befälhavare följande besättning. Styrman: Erik Nordqvist från Oravais, för en hyra om 60 mk. Maskinist: Johan Olof Olsson från Härnösand, och hyra 85 mk. Kanske var han med för att lära besättningen hur man sköter en hjulångare, han avmönstrades 30/9 i Vasa. Eldare: Karl Kull från Maxmo, och hyran 60 mk. Denna besättning gjorde två resor till Umeå. Den 28/8 avgick Frans till Umeå med lantmannavaror för Palm och återvände den 2/9 utan last. Den 10/9 avgick Östman med havre och kött för egen räkning och återvände 15/9 med last för egen räkning.
Några fler utklareringar gjordes inte via Vasa Tullkammare. Så här smala hjulångare var nog olämpliga i blåsigt väder och användes mest till transporter längs kuster och i älvmynningar.
Årsskiftet 1890 – 1891 skrevs i dagstidningarna att Frans, efter första årets trafik i våra farvatten sjunkit på flera famnars djup strax utanför bryggan i Tottesund. Katastrofen inträffade i slutet av oktober och ännu har man, trots ihärdiga ansträngningar, icke lyckats få upp den. De kättingar och block man hittills använt, har alla sprungit. Man antar att båten sjunkit genom illdåd, förövat av lågsinnade personer. Dessa efterspanas också som bäst och man är redan på goda spår.
I statistiken över jordbruket år 1890 uppges Smeds vara ½ mantal. Tre rökar (hushåll) fanns på bostället.
Fyra tunnor rågutsäde gav 24 tunnor i skörd. (6*utsädesmängden)
Sex tunnor kornutsäde gav 36 tunnor i skörd.
Fyra tunnor havreutsäde gav 32 tunnor i skörd. (8*utsädesmängden)
Tolv tunnor potatis gav 80 tunnor i skörd.
Höskörden var 1200 lispund.
Tre hästar och ett föl fanns på bostället.
Två oxar, 16 kor och tre ungdjur.
15 får och två svin.
22/5 1891 skrevs i Wasa Tidning på sidan ett:
Från våra kustbygder. (Bref till W. T.) Kveflaks, Vassor, den 20 maj.
Byns ångare ”Frans” eller ”Ran” har nu begynt sin sommarkampanj. I tisdags på morgonen avgick den för första gången i vår från Tottesund till Vasa, varifrån den kommer att avhämta en havrelast för handlanden K. H. Kaggs räkning. Redan tidigare har båten gjort ett försök att slippa ut, men detta misslyckades, enär en stor mängd drivis hade packat sig i Gloppet.
Som bekant blev båten senaste höst av okända illgärningsmän sänkt i Tottesund. En del av vintern befann den sig sålunda på sjöbottnen och kunde icke fås därifrån trots upprepade försök. Till sist åtog sig bonden Mickel Wik och inhysesmannen Karl Johan Östman att mot ett bestämt ersättningsbelopp arbeta den flott. Detta lyckades också inom sex veckor. Ångarens maskineri befanns icke hava tagit någon skada. Signaturen A. J. N-n.
Allmänna åklagaren, stadsfiskalen Emil Tandefelt inlämnade i juli 1891 en skrivelse till Rådsturätten i Vasa riktad mot redaren och skepparen Isak Erik Östman för att han redan en längre tid förmedlat trafiken mellan Nikolaistad och landsorten utan att Frans är lagligen inregistrerad. Alla fartyg över 19 rt borde vara inregistrerade.
Ärendet togs till behandling 20/7.
Boställsarrendator Palm som ombud för Östman uppgav att han var redare för fartyget och Östman befälhavare, medgav att Frans var över 19 rt och under förra sommaren och innevarande sommar begagnats för handelssjöfart. Men eftersom Palm inte hade kunnat anskaffa för fartygets inregistrering nödvändiga handlingar, anhöll Palm om förkastande av åtalet. Åklagaren frångick talan mot Östman men yrkade laga ansvar å Palm för att han inte inregistrerat Frans. Palm anhöll att bli frikänd från allt ansvar och bli tilldömd ersättning för sina kostnader i målet – skjuts och dagtraktamente 15 mk 20 p. Rättens utslag blev 30 mark i böter för Palm.
Redan följande dag ansökte Palm om inregistrering, han bifogade också ett kvitto av sjökapten Olof Lindström över att han till fullo betalt Frans, och under ed försäkrade riktigheten av sina uppgifter. Den 22/7 1891 sammanträdde Magistraten i Wasa och beslöt att inregistrera ”Frans” under nr 34 och utfärda Nationalitets certifikat. Därför kom inte Frans med i Finlands fartygsförteckning förrän 1892, men då hade Frans redan övergivits. I fartygets certifikat uppges att Palm är ensam ägare. När lanthandlare Isak Erik Östman blivit delägare är inte känt, men i hans konkursansökan i april 1892, framgick att han ägde en tredjedel i ångaren Frans med därtill hörande tre pråmar, värderade till totalt 1000 mk.
Vasabladet 29/8 1891. Skepparen Anders Sandqvist eller gemenligen kallad ”Tjettalot Ant” från Maxmo omkom i lördags på morgonen i närheten av Uddskär. Därvid hade tillgått sålunda att då Sandqvist under stark blåst skulle brassa om ett segel hade skotet ryckt honom till sjöss. Under den övriga besättningens försök att rädda den drunknade, hade skutan gått på grund, men blev av ångaren ”Frans” i måndags lösgjord och bogserad till Maxmo. Sandqvist efterlämnar hustru och flera barn.
Wasa Tidning 12/11 1891.
På märkvärdigt sätt omkommen. Drängen Israel Wasberg, i tjänst hos handlande Isak Erik Östman i Wassor, omkom fredagen 6 dennes på ett lika sorgligt som besynnerligt sätt. Wasberg hade nämnde dag på kvällen gått hemifrån för att begiva sig ombord på ångbåten Frans som låg förankrad i en vik norr om Wassor by, och därstädes under natten tjänstgöra som vakt. Isen var så stark att den höll ända ut till båten, men strax invid var den däremot ytterst svag, varför man från däcket över till den starkare isen anbragt en planka. Kommen dit hade Wasberg slintat ned och fallit baklänges i sjön. Han hade fått tag i plankan med ena handen, men inte vågat släppa sitt tag så länge han skulle svängt sig om i vattnet, utan förblivit liggande på rygg samt börjat ropa på hjälp. Nödropen hördes ända till Kjerklax och flera personer skyndade till olycksstället, men mörkret och dels omständigheten, att ropen, som i följd av båtens närhet ljöd som om de kom från ett helt annat håll, inom kort upphörde, gjorde att den nödställde inte anträffades förrän följande morgon i livlöst tillstånd. Han befann sig då ännu i den ovanbeskrivna ställningen och en överrock, som han burit på armen, hängde fortfarande kvar, varför man kan anta att Wasberg, av fruktan att nödgas släppa sitt tag om plankan, inte rört sig sedan han kom i vattnet. Huvudet syntes inte alls varit under vattnet, kroppen hade troligen stelnat av kölden och frusit ihjäl. Den omkomna var 49 år gammal och ogift. Enligt kyrkböckerna drunknade Israel Vasberg 30/10 och begravdes 5/11. Han var född 19/10 1842, föräldrar: Anna Brita Karlsdotter Östman (1812 – 1870) och Mickel Mickelsson Vasberg (1819 – 1862). Israel var kusin med lanthandlare Isak Erik Östman.
Samarbetet mellan Palm och Kagg hade nu efter 19 år börjat fungera sämre. Parterna brukade klara upp affärerna en gång per år, ända till våren 1891 ansåg Palm att allt varit rättvist fördelat, men nu instämde han Kagg till vintertinget 1892 och presenterade en räkning på totalt 3475 mk 68 p för det som han ansåg var hans andel av affärerna. Däribland 450 mk för frakt av spannmål och ved med Alauda, 90 dagar á 5 mk om dagen under 1891. Palms andel för frakt resor med ångaren Frans 500 mk. Palm hade i september och oktober 1890 varit till Sverige med 101 kor, 300 lispund lök och 65 tunnor havre, om vilket var överenskommet att en tredjedel av handelsvinsten skulle tillfalla Palm. Resten var Palms andel i handelsvinsten å Kättalot och Korpislot skog, förstörda segel m.m. Rätten tog ärendet till behandling men ansåg att uppskov behövdes till hösttinget, för att detaljerade utredningar om affärerna och ägarandelarna i fartygen först måste göras. Allt tycktes basera sig på muntliga överenskommelser. Palm bjöd ut hälften i galeasen Alauda på auktion samma vår. Vid Isak Erik Östmans konkursauktion 2 – 3 juni 1892 utbjöds en tredjedel i Frans med därtill hörande tre pråmar.
När tvisten mellan Palm och Kagg togs till fortsatt behandling på hösttinget uteblev parterna men kronolänsman Karl Tidström meddelade att parterna ingått förlikning.
Hösten 1891 låg Frans med ägarens begivande driven på grund, där den sedan dess legat djupt sjunken i ävjan fullkomligt overksam och måhända oduglig. (Vbl 1894).
Vasabladet skrev den 7/3 1895 om stackars Ran: Den gamla hjulångaren företedde också en högst egendomlig anblick, med den ansenliga längden av sjutton famnar och en bredd som påminde om våra moderna kapproddbåtar. Efter att i Sverige ha underhållit förbindelsen mellan flera olika trakter, inköptes detta ångbåtarnas vidunder i Härnösand för fem år sedan av en affärsman i Vassor, för att användas som bogserångare mellan Maxmo skärgård och Vasa. Efter ankomsten till Vassor erhöll den namnet ”Frans” och med namnförändringen började även motgångarna, i ty att den gamla ”Ran” företog en visit hos sin gamla namne, sjörået, d.v.s. sjönk till botten utanför Tottesund och först efter flera fruktlösa försök och stora kostnader åter kunde höjas till vattenytan. Båtens längd gjorde även att densamma visade en ovanlig bångstyrighet i vändningarna med tydlig avsikt att för full maskin ränna mot de landgrunda stränderna, till men för rederiets kassa och sinnesro. Icke mindre än 2 människoliv ha även gått förlorade med anledning av Frans extravaganser. Rans dagar tyckes nu vara räknade att döma av den intensiva rök som dagligen uppstiger från densamma. Ägaren har nämligen antänt det gamla sjöråets trävirke för att sälja de sålunda frigjorda järnplåtarna jämte maskin och ångpanna till Dalsbruk. Båten är nämligen av järn och hoppas ägaren göra en god affär på de ansenliga skrotmassor vilka nu lösbrytas.
Den 20/5 1895 anhöll Jakob Palm genom poliskonstapel Johan Smeds, om att Frans skall borttas ur fartygsregistret, därför att ångaren under loppet av senaste vinter sönderhuggits.
Polis Smeds uppvisade ett intyg att hjulångaren Frans, hemma från Wassor, och tillhörig arrendator J Palm är sönderhuggen och förstörd. Daterat, Maxmo den 9/5 1895 och undertecknade av kommunalnämndsordförande J. Alfr. Kagg och handlande Oskar Jansson. Magistraten beslöt 20/5 1895 enligt § 1 att avföra Frans från Finlands skeppsregister.
Palm fortsatte själv med resor till Skellefteå varje seglationssäsong med Alauda. Lasten benämns ”lantmannavaror” eller för det mesta havre, i tulljournalerna, där varorna uppges vara ibland handlande Kaggs, ibland J. Palms. Sommaren 1894 gjorde han hela 7 resor till Skellefteå, utklarerade via Vasa.
12/7 1894 skrev Vasabladet:
Eldsvåda utbröt senaste lördag f. m. å Smeds militärboställe i Wassor. En ladugård jämte redskapslider m. m. blev härvid lågornas rov. Elden som uppkom i ett hörn av byggnaden – möjligen orsakad av någon utkastad tändsticka – utbredde sig inom ett ögonblick över hela taket som var av näver. Släckningsarbetet gällde huvudsakligen att rädda angränsande byggnader, vilket och lyckades med tillhjälp av byns enda spruta. Det nedbrunna torde varit försäkrat i allmänna brandstodsbolaget på landet. Palm befann sig vid tillfället i Sverige.
22/5 1895 klarerade Palm ut via Vasa Tullkammare destinerad till Skellefteå med 41361 kg havre för Kagg. Enligt Palms sjöförklaring, bevittnad av besättningsmännen Erik Johansson Peth och Alfred Eriksson Peth, inlämnad till Rådsturätten i Vasa den 8/6, hade han seglat ut från Tottesund den 29/5 men på grund av svår nordvästlig vind anlöpt Uddskär den 30/5, och låg där till kvällen. Vinden vände då till sydväst och man gick till segels, 2 mil från Uddskär blev det först alldeles lugnt, sedan snabbt ökande nordvästlig vind som gick till nord och de började regna. I mörkret mitt på natten beslöt Palm återvända till Uddskär, men trots att utkiken var på sin post stötte fartyget på några stenar och av den hårda farten sköt fartyget ca 2 fot upp med fören, och kunde inte fås loss. Läcka upptäcktes följande dag och svår storm rådde. Palm och besättningsmännen begav sig till Uddskärs lotsplats för att erhålla hjälp, men den hårda vinden hindrade alla försök. Kort därefter avreste Palm till Vasa med en ångbåt som råkade passera, återvände följande natt, då största delen av havren bärgades. Alauda låg däremot så stadigt på grund att lossdragningen misslyckades. Vasabladet skrev den 8/6 att fartyget var oförsäkrat, ligger nu svårt läck inkilat mellan stenarna, lasten var däremot assurerad i ”Gauthiod,” 450 tunnor bärgades.
På hösten 1895 gjorde Palm två resor till Skellefteå med karavellen Weljet på 39 registerton, som Kagg samma år köpt från Gamlakarleby. Weljet var byggd 1879 på Kalajoki sockens skeppsvarv av furu på kravell, med Anders Gustaf Östman som skeppsbyggmästare och delägare tillsammans med sina söner. 1885 köptes Weljet till Vasa av Johan Sjöblom, för 3000 mk, som sålde hälften till sin bror Alexander, som 1887 sålde sin andel till K. M. Johansson. 1890 var F. G. Strömbäck m fl.i Gamlakarleby ägare, då gjordes en ommätning i Yxpila hamn 5/6 och befanns vara 20,07 meter lång och 5,34 meter bred. Hade 1 halvdäck akter och kapp mittskepps. 1893 köpte sjömännen i Himango, Johan Wihtori och Johan Petter Westerlund, Weljet för 2500 mk och sålde den som nämnts 1895 till K. H. Kagg i Maxmo.
De följande åren seglade Palm med åtskilliga havrelaster till Skellefteå. 23 november 1897 skrev Vasabladet att skepparen J. Palm var ute i snöstormen och kom från Skellefteå i barlast på den korta tiden av 7 timmar. Första hamn som nåddes var Kantlax. Besättningen bestående av 2 man hade förtvivlat, men skutans raske kapten hade menat att visst hade det förr gått att länsa och ”borde gå än”. Överisad med seglen styva som bräder ankom den till Vasa och klarerade in den 18 dennes.
Efter hösten 1898 finns inga noteringar om Palms resor i tullkammarens arkiv. Efter att ha legat overksam i många år blev Weljet borttagen ur fartygsregistret 1915.
En till eldsvåda drabbade Palm hösten 1896. Vasabladet skrev 31/10: I torsdags kväll kl.7 nedbrann arrendatorn Palms ria, innehållande halm. Elden antas ha uppstått genom ovarsamhet med eld, enär man på eftermiddagen där arbetat med en hackelsemaskin. Rian var försäkrad.
År 1896 öppnade Jakob Palm lanthandel.
År 1900 upphörde Palms arrendatorsperiod vid Smedis.
Källor: Litteratur, Härnösands historia och I älvbåtarnas kölvatten, Bo G. Hall 1995.
Vasa landsarkiv: Vasa sjömanshus arkiv, Bbb 2, sjömansrullor, XIV Ba 25.
Vasa Magistrat, skeppsregisterhandlingar, Ekc 1, 1890 – 1900.
Vasa Tullkammare, Ga 88 – 100, 1888 – 1900.
Vasa Rådsturätt och magistrat 1891 – 1895.
Gamlakarleby sjömanshus, fartygsförteckningar.
Gamlakarleby Magistrat.
Vasa Tidning. Wasabladet.
Vörå tingslags protokoll 1888 – 1898.
Mustasaari tingslags protokoll
Kvevlax och Maxmo församlings kyrkböcker.
Riksarkivet i Helsingfors: Förteckningar över fartyg och manskap.
Som vi sett var Jakob Palm en aktiv person och förekom i ofta i tvistemål i häradsrätten.
Av Viking Åberg
Här följer några fall som behandlades vid 1894 års vinterting där Jakob Palm var inblandad
1. Jakob Palm (arrendator på Smeds) instämmer sysslomännen i Johan Erik Östmans konkurs. Enligt Palm hade Mickel Örn inte fullgjort sitt arbete som syssloman utan Palm måste sköta arbetet med ”insåendet och utarrenderandet” av hemmanet. Sysslomannen Bäck i Vasa hade hämtat ett parti strömming från Sverige som tillhörde konkursboet. Partiet var i dåligt skick och försäljningsodugligt (tunnor hade läckt). Palm skaffade 4 vana fiskare som gjorde partiet dugligt för marknaden. De andra utsedda godemännen ville inte ge Palm begärd godemannaersättning. Palm borde kräva ersättning av fordringsägarna i konkursboet.
2. Inhyses Jakob Östman stämmer in lektor Jakob Palm för obetald kärra 19,95 och valladssläde 5,95. Oklart vem som köpt sakerna. Dom: uppskov.
3. Palm har icke betalt en separator han köpt på Gustav Åmans auktion. Palm påstår att delar fattades. Dom: Palm betalar.
4. Palm ropade in utestående fordringar vid Isak Erik Östmans konkursauktion. Genom 4 olika stämningar driver han vid vintertinget in fordringar av: Ulla Mörk, Maria Isaksdotter Salmus, Jakob Jakobsson Ivars (slutade i förlikning) och av Johan Nygren (Anders far).
5. Johan Nygren instämmer Palm för att 4 av Palms svin bökat sönder hans potatisland på torpet på Ivars. Två vittnen hade infunnit sig och det tredje skall under vite kallas till hösttinget.
6. Anna Brita Wikstrand instämmer Palm för att han inte tagit emot betalning för hennes skuld med motiveringen att hon också bör betala faderns skuld. Palm hade skuffat och sparkat henne så att hon fick blåmärken. Vittnen styrkte detta. Palm var på väg till staden och hade inte tid med Anna, hon blev ”ovettig” och han blev tvungen att vräka ut henne ur rummet utan att göra henne det minsta skada. Palm dömdes till 30 marks böter eller 4 dagar vatten och bröd för misshandel.
7. Vicehäradshövding Kaarlo Conradi instämmer Palm för obetalt arvode. Palm skyllde på att han varit upptagen med rättegång i Vörå häradsrätt.
Efter att arrenderätten av Smeds militieboställe övergått till Sjöstrand flyttade Palm med sin hustru i tredje giftet, Beata Simonsdotter f. Jåfs, till stugan som senare blev Marthagården på byns mark.
Vid vintertinget 1901 § 49 och 116 och h.t. 1901 § 74 och h.t. 1902 § 89 behandlas ett ärende där vassorborna ville få bort Jakob Palm från byns mark.
Johan Erik Östman (min morfar far) ledde stämman, men inget protokoll skrevs så att vittnen inkallades som försökte minnas vem som var med och omfattade beslutet. Palm lyckades förhala ärendet och byn var oenig. Några mantalsägare lämnade in en skrivelse där de uppgav att de inte ville inlåta sig på något processande med Palm. Palm hade omfattande erfarenheter av att gå till tings (se ovansående). Bl.a. Anders Hälla var inkallad som vittne. Anders själv "Häll-Ant" var känd och hade ofta ärende till tinget.
Arrenderätten av Smedis övergick till Sjöstrand 24.4.1900 och ett år senare till Karl Frantz.