Kyrkotukten under 1800-talet

Kyrkoplikt var ett straff som användes i Sverige och Finland fram till mitten av 1800-talet. Det innebar att den dömde skulle offentligt bekänna sitt brott och uttrycka sin ångerfullhet vid uppenbar kykoplikt inför församlingen och vid enskilt skriftemål inför prästen i sakristian (ibland tillsamnans med vittnen). Straffet utdömdes av världslig domstol men verkställdes i kyrkan som en del av kyrkotukten.

Från och med 1865 skulle kyrkoplikt inte längre utdömas för förvärdsliga brott som t.ex. tjuvnad men nog för sedlighetbrott och brott begångna i kyrkan.

Kvevlax församling

Efter ha genomgått enskilt skriftermål i Sakristian i Kvevlax eller prästgården där de erkänt sitt brott och blivit avlösta fick de igen delta i nattvarden. Till enskilt skriftermål dömdes i huvudsak kvinnor men och så män.

Kyrkoherde Durchman (1858-1868) är känd för sitt ordningssinne och sin fina handstil vilket han ofta gav prov på.

I Kvevlax blev för lönnska läge (horsbrott) dömda till enskilt skriftermål och avlösta följande antal från byarna i Kvevlax åren 1860-1869.

Kvevlax 17 fall, Pestsmo 10 fall, Österhankmo 9 fall, Vassor o. Kuni 8 fall, Koskö 6 fall och Västerhankmo 5 fall.

Vassor sticker alltså inte ut här på samma sätt som om man jämför sprittillverkning och försäljning, eller brott mot liv i de olika byarna.